Bakom ”True beauty is so painful” – eller Skalpellen och de blandade känslorna.

Välkomna in bakom kulisserna på ”True beauty is so painful”.

Jag kände ganska snabbt att med den här låtönskningen fanns det något att ta tag i och berätta. Bilden var tidigt ganska tydlig i mitt huvud, även om den då faktiskt var spegelvänd mot vad slutresultatet blev men så kan det gå.
Det kändes naturligt att be Linnea som önskat låten att vara modell, framförallt för att jag hade stora förhoppningar om att hon skulle förstå och gilla min bildidé vilket visade sig helt korrekt. Hon var superpepp direkt.

Jag såg det som en chans att släppa på handbromsen och köra beauty-grejen fullt ut. Porträttuppställningen är ett klassiskt beautyljus en så kallad ”mussel-uppställning” eller ”clam lighting”. Det ger ett ganska jämnt ljus och fina ping i ögonen. Typiskt för porträtt inom reklam och tidningsomslag.

När ni kollar på skissen här ovan kan ni också se varför jag valt fotografi som konstnärlig form och inte teckning och måleri. ☺

Så var det då dags för kicken. Det lilla extra som skulle förvandla bilden från ett beautyporträtt till något annat. Skalpellen. Idén att tolka låten genom att sminka med skalpell.
Det viktigaste var såklart att säkerställa att modellen inte skulle kunna skada sig på skalpellen. Jag funderade ett tag på hur jag skulle kunna göra bladet slött, om det kanske gick att fila ner. Lösningen blev istället att använda smältlim. Jag lade en sträng lim med limpistolen på ett papper och drog skalpellbladet genom. Det tog ett par försök för det kändes viktigt att limmet blev genomskinligt och så osynligt som möjligt samtidigt som det måste vara ett skydd längs hela bladet.

Jag var väldigt noggrann med att modellen inte fick trycka skalpellen för hårt mot sin hud ifall det skulle gå igenom limmet.
Under fotograferingen provade vi med olika placeringar av skalpellen. Vid ögat, både som ögonbrynspenna och som eyeliner, och vid munnen som läppenna men kom fram till att vid munnen blev snyggast och tydligast.
Eftersom jag ville prova olika placeringar valde jag att inte använda teaterblod under fotograferingen utan har lagt till blodet i efterhand i Photoshop. Det hade kanske sett mer naturligt ut med teaterblod men det är så mycket i bilden som andas fejk ändå så det stör mig inte.

Efter fotograferingen var det dags för det sista och mest tidkrävande steget. Retuschen. Jag visste att jag ville ha mycket, ännu mera och överdrivet men utan att bli helt till plast. Jag unnande mig att riktigt dra på på ett sätt jag inte gör när jag tar vanliga porträtt. Jag tycker det är roligt att ge mig själv fria tyglar och experimentera för att se hur mycket jag kan göra.
Samtidigt tänker jag mycket på hur Photoshop påverkar vad det är vi tycker är vackert.
Fördelen med Photoshop är att jag kan få folk att se ut som vi upplever dem, vilket inte alltid är det kameran fångar. Men det går också att bygga upp en bild av något som inte finns i verkligheten. Jag gillar att använda Photoshop som ett konstnärligt verktyg men jag tycker det är bedrägligt när det hamnar i gråzonen mellan vad som är verkligt och inte. Journalistiska bilder får inte retuscheras men bilderna vi ser i t.ex. magasin tillhör inte samma kategori. De säger sig visa något riktigt, en människa, men den visar inte nödvändigtvis hur den människan ser ut på riktigt. Idag vet de flesta att bilder är retuscherade och manipulerade men det är trots den vetskapen inte lätt att förhålla sig till det eller att kunna avkoda vad och hur mycket som är gjort.
Mina känslor kring allt detta och hur det används är väldigt dubbla. Och det kanske till slut är mest det den här bilden handlar om.

Kerstin Skrivet av:

En kommentar

  1. Barbro Westeson
    januari 14, 2018
    Reply

    Tack för en intressant och bra förklaring!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *